Men det rör sig sakta...

Ja, mina vänner, inte händer det snabbt på min blogg. Och jag har haft kreativiteten på paus, i alla fall vad det gäller keramik.
Jag har funderat mycket på varför jag inte fått något gjort på den fronten, och jag tror att det handlar om egen tid. Tidigare var keramiken mitt sätt att få vara bara jag. Nu har barnen blivit lite större och det har gett mig tid att vara bara jag då och då, utan att jag ska behöva "skapa mig" den tiden. Nu har jag njutit av att bara ha "tom tid" och ha det lugnt - inga projekt... Tids nog kommer jag bli uttråkad av min tomma tid, och då tror jag att även drejandet tar fart igen. För jag tänker mycket på leran även om det inte skapas mycket.

Men nu har jag äntligen tagit ett steg mot bränningen, genom att kontakta en bekant som har ugn. Hon håller på att räkna på vad det kommer att kosta att bränna hos henne. Så du känns det som att jag har kommit lite närmare det färdiga resultatet - äntligen!

Det rör sig

Jag har nu haft paus under en tid - tillåtit mig att inte stressa eller grubbla över att keramikverkstaden står och samlar damm. Nu har det så smått börjat forma sig tankar kring hur jag ska få mitt gods bränt, och jag börjar känner en lust att sätta igång igen.

På jobbet ligger kollegorna på och vill att jag tar med mig för försäljning. Och så har jag ju lovat vänner och bekanta att få köpa... Även om lergodset på lagerhyllorna ser mycket ut just nu, så vet man ju aldrig hur mycket som fortfarande ser bra ut efter glasering och bränning.

Jag har ett par alternativ att kolla för att kunna bränna mina saker och vi får se om det är så att jag får fart snart... Återkommer!

Paus

Ja, nu har sommaren snart passerat. Som tur är så har solen kommit tillbaka. Nu ligger fokus på att få så mycket sol på kroppen som det går, så man kan njuta av den underbara hösten i fulla drag.

Drejningen har stått stilla. Att inte ha någon ugn är inte så bra för inspirationen. Jag har känt lite stress och dåligt samvete över att jag har en drejskiva som bara står, men nu har jag bestämt mig för att strunta i dåliga samveten. Det måste vara ok att ta en paus och göra annat.

Just nu är min kreativitet mer inriktad på syltande, saftande och annat ätbart. Jag har gjort massor av god saft, sylt och marmelad, så helt plötsligt är morgonens filfrukost en kulinarisk upplevelse. Imorgon blir det svartvinbär- och nektarinsylt som ska ner i burkar. Det hade ju varit underbart att sälja några av mina krukor med hemgjord sylt i... Det får bli något annat år!

I förra veckan var jag och tittade på en begagnad ugn som skulle säljas från en skola. Tyvärr var ugnen väldigt gammal, ingen instruktionsbok fanns kvar och det kändes som att det skulle vara ett vågspel att köpa denna ung även om jag troligen skulle få den för ett vrakpris. Så jag har just beslutat mig för att avstå detta erbjudande.
Jag går nu och funderar på hur jag ska lösa mina bränningsbekymmer. Diskuterade med en av mina kollegor, som också håller på med keramik, kanske jag kan bränna lite grann i hennes ugn. Väldgit vänligt av henne att erbjuda sig! Det kommer dock att dröja innan detta blir möjligt eftersom hon väntar på att ta hem sin ugn från Hälsingland. Troligen blir det möjligt först någon gång i höst.

Detta med ugnen har blivit ett litet hinder i mitt arbete med keramiken. Det gör att jag väljer bort skapandet, eftersom jag ändå inte kan bränna mina saker just nu. Innan jag fortsätter produktionen vill jag gärna se hur det jag hittills gjort blir när det är klart. Så jag känner att inköp av ugn behöver ske inom överskådlig tid!

Ugnstress

Det är dags att bränna mina alster - något som jag verkligen längtat efter! Den bästa stunden är ju när man står där med sina nyglaserade och färdigbrända saker. Ofta blir man glatt överraskad, sådant som man tyckte såg ut som skräp innan bränningen kan bli helt underbart när man väl fått det glaserat. Men ibland är det ju omvänt också, glasyren blev misslyckad eller så har det blivit blåsor i godset. Just detta är charmen, spänningen när man äntligen får se sina färdiga produkter. Ofta blir jag så kär i mina saker att jag vill behålla dem själv, så skåpen är överfulla med keramik. Jag har lovat Peter att inte behålla så mycket denna gång (men några skålar till behöver jag ändå!).

När jag nu har börjat se mig om efter någon som kan bränna åt mig, så märker jag att det inte kommer att gå så enkelt som jag hoppats. Titti Idheman som tidigare tagit emot bränningar har slutat med det, och kvinnan hon tipsade mig om har jag inte fått något svar från. Hmmm... Jag får kolla lite med Maria på Lermakeriet, hon har mycket känningar. Så håll tummarna för att det dyker upp någon med en ledig ugn och bra brännerikunskaper snart!

Helgarbete

I helgen lyckades jag äntligen masa mig ner i källaren. Tog mig i kragen och gick ner fastän inspirationen inte fanns där. Jag måste bli bättre på att göra keramiken till en vana istället för att vänta på lusten, där är min vän Elin (Huldas Byrålåda) en bra förebild. För när jag väl är i verkstaden så är det roligt och jag stortrivs. Det är bara det att så himla mycket annat kommer i vägen på min väg till trappen... Men nu är ambitionen att dreja regelbundet, oavsett inspiration eller ej.

Teknik

De senaste gångerna jag drejat har det inte alls fungerat särskilt bra. Jag har funderat mycket varför det som tidigare inte alls varit några problem, har blivit så krångligt.

Det är som bekant vinter, vilket betyder att det är ganska kallt i källaren också.
Så därför hade jag tagit upp leran till över våningen så den fick normal rumsteperatur inför helgens drejning. Och lyckligtvis gick drejningen mycket bättre denna gång. Kände viss nervositet innan - tänk om det går lika dåligt... Sån himla tur att jag lyckades bättre, det är lätt att tappa sugen annars.

Jag tror att det faktiskt kan vara så att leran blivit för kall där den legat i källaren. Så under centreringen så har det blivit alltför stora temperaturskillnader mellan kärnan och ytterdelen av klösen, vilket har lett till ojämnheter när är olika smidig. Det har känts som att leran varit centrerad, men sedan har väggarna blivit skeva när jag kommit en bit på väg.
Oavsett om detta handlar om fysik eller om det endast sitter i mitt huvud, så håller jag tummarna för att det nu fortsätter att gå bra att dreja!

Nu håller jag på att fundera lite på om det är dags att boka en bränning. Men för mig kan det vara lång tid mellan tanke och handling - vi får väl se när det blir av.